Tab.3
Eric Jansson Dahlin (son av Jan Andersson, tab.1), f.1799-10-09 i Vena på Älvhytte ägor, Nora socken, d.1870-03-06 av lunginflammation i Vistrandstorp, Dalkarlsberg. Erics ungdomstid är till stora delar höljt i ett dunkel. År 1818 tycks han dock arbeta som gruvarbetare tillsammans med fadern i Vretgruvan. Åren dessförinnan och åren därefter återfinns han inte som gruvarbetare vid Dalkarlsberget. Möjligen hade han dessförinnan arbetat som dräng åt någon bergsman i Skrekarhyttan. År 1820 skulle han ha gjort den två veckor långa beväringen. I mönstringsrullan kan man dock läsa att han ställts "på tillväxt". Det samma står antecknat året därefter. Påföljande året kasseras han såsom varande "för klen". Enligt en anteckning i faderns avräkning med gruvbolaget tycks han i oktober 1821 befinna sig i Bredtjärnstorp, straxt söder om Dalkarlsberg. Det är dock osäkert vad han gjorde där.
Under år 1822 arbetade han som gruvarbetare i Flintgruvan vid Dalkarlsberget. Vid samma tid befann sig geschwornern Hans Petter Eggertz vid Dalkarlsberget för att utreda ett samgående av de olika gruvlagen vid Dalkarlsberget samt utarbeta en ny långsiktig arbetsplan. Han skrev i oktober 1822 att en rad nya ortbrytningar var av nöden vid gruvfältet. Han föreslog därför att en eller två "af de bästa arbetare som här finnas, få bli bekostade en resa till Fahlun och där en behöflig tid uppehålla sig, då jag skall draga försorg att de i Stora Kopparbergs Grufva skola få lära sig konsten att bryta orter af 1 famns bredd och höjd". Förslaget vann gehör och vid gruvstämman två månader senare förklarades att övergruvfogden Per Hinnerson sänt gruvarbetaren Eric Dahlin till Falun "för at blifva inöfvad uti mindre el. trånga Försöknings Orters indrifning uti ofyndigt Berg m.m.d.". Vid första anblicken tycks det som något förvånande att övergruvfogden valde just Eric, då han ju knappast hade någon längre vana som gruvarbetare vid Dalkarlsberget. Det är dock möjligt att han trots allt hade arbetat som gruvarbetare även 1819-1821. Just under de åren bröts nämligen Fåfängsgruvan på Skrekarhytte ägor, där övergruvfogden Per Hinnerson personligen också ägde andelar. Det är sålunda möjligt att övergruvfogden för egen del hade anställt Eric som gruvarbetare och väl kände till hans egenskaper. Resan till Falun tycks Eric ha påbörjat i slutet av oktober 1822. Den 29 oktober tog han nämligen ut 29 riksdaler 24 skilling riksgälds i kontanter som var ämnade till resan. Han hade även sett till att få ut ett inrikespass till Falun. Resan skedde med hästskjuts och inkluderade en övernattning på ett härbärge innan han nådde den beryktade gruvstaden Falun. Vid Stora Kopparberget blev Eric undervisad "både ofvan och under dag". Överbestyret för hans utbildning hade gruvstigaren H. Elséen, men även Hans Petter Eggertz tycks personligen också ha övervakat det hela. Till saken hör också att det samma år startades en högre Bergsskola i Falun. Sammanlagt skall den förmodligen till större delen praktiska undervisningen ha pågått under 116 dagar. Omkring den 20 mars 1823 lämnade han Falun tillsammans med övergruvfogden Per Hinnerson och den i Falun kontrakterade konstvaktaren Hans Westerström. Dalkarlsbergs gruvlagers sammanlagda kostnader för Erics utbildning uppgick till omkring 90 riksdaler riksgälds.
Vid hemkosten till Dalkarlsberget blev Eric av övergruvfogden genast insatt som ny gruvfogde i Lilla Långgruvan. Detta tilltag gillades dock inte av Hans Petter Eggertz, vilken senare förklarade att "jag anser det icke vara aldeles i sin ordning eller ändamålsenligt, att den man, som på mitt tillstyrkande år 1822 upsändes till Fahlun och sattes i lära på trängre ortdrifvningar, genast vid hemkomsten instäldes i en fogdebefattning nemligen här i Lilla Långgrufvan. Derigenom skall han blifva både hindrad och mindre hugad att sjelf lägga nödig hand vid ett på detta ställe nytt arbetssätt, och det är icke utan anledning att befara, det den förvärfvade konsten hos honom sjelf förloras, än mer att den aldrig blir öfverflyttad på någon annan. Han borde endast som ortsprängare efter min tanka ha bibehållits vid de vanliga bättre fogdevilkoren. Också har det redan händt att en under hans tillsyn drifven försökningsort genom ofyndigt i Långgrufvan fått mer än dubbel bredd, genom hvilket i allmänhet försökningsarbete både blir dyrt och går långsamt". Per Hinnerson ansåg dock han "till fullo upfylt ändamålet medelst inhemtning af tillökt kännedom uti rätt grufvebrytning m.m.". På Bergstinget 1824-04-30 å Tingshuset i Nora stad erhöll Eric "upmuntran till fortfarande ordningsam lefnad, trohet, flit och drift i arbetet, hvarmedelst Han alt mer fäster förmän och grufveegares välvilja samt förtroende, och tillvinner sig gelikar med under arbetares agtning och tillgifvenhet; Hvarefter Han med Tu Fingrar å Bok afsade vanliga Grufvefogde Eden, samt undfick tryckta Instructionen till närmare efterrättelse".
Straxt efter hemkomsten till Dalkarlsberg gifte han sig 1823-10-11 i Nora kyrka med Christina Catharina (Stina Cajsa) Ersdotter, f.1804-12-01 som dotter till bergsmannen Eric Persson och Catharina Ersdotter i Skrekarhyttan, Nora socken, d.1888-03-03 av ålderdomsbräcklighet hos sonen Jan Erik i Eriksdal, Dalkarlshyttan, Vikers socken.
Efter giftermålet flyttade de till ett av Dalkarlsbergs gruvlager ägt torp på Skrekarhytte ägor, kallat Vistrandstorp efter torpets anläggare, gruvarbetaren Anders Andersson Vistrand. Torpet var då dryga 20 år gammalt och i behov av reparationer. Under år 1825 lät man därför riva den gamla byggningen och med hjälp av det gamla timret upptimra en ny mannbyggning under näver och torvtak innehållande:
Stuga, Kök, Bod och Wedskjul med följande fast innanrede:
I Stugan: 2 fensterlufter, dubbel jernkakelugn med tackjernsspjell, dörr till köket med 2 grepar utan lås.
I Köket: En fensterluft, en större och en mindre kärlhylla, spis med häll och 2 brashällar af tackjärn, bakugn med tackjerns bördjern, plåtlucka och tegel äril, dörr ut med 2 grepar och 2 haspar.
I Boden: Golf och tak af bräder ospikade, dörr med stocklås. På winden 2 små fensterlufter. I wedskjulet 3 wäggar af bräder, samt dörr utan lås, alt i fullgodt stånd.
En Ladugårdsbyggning innehållande Fähus med Låne och Loge med 2 lador under näfver och torftak. Fähuset inredt för 3 kor, golfvet lappat och 4 stockar i norra wäggen ruttna, dörr mot Lånen förswarlig dock utan lås. Låne med golf och dörr åt gården med stocklås, golf i Logen och Ladorna, samt en dörr för Logen och hwardera Ladan utan lås. Taket i brukbart stånd.
En Badstuga med mur och dörr med grep, nygjord.
En omurad Källare med swale af bakar, dörr med haspa. En do för swalen utan do. En bod ofwanpå af gammalt wirke nytäckt med dörr.
Murad källa med brädtak och lock.
Hästjewirke af 42 stänger och 3 pinnstörar. Gärdesgården i 2godt stånd. Åkern och skogstegen wäl häfdad.
Utanför torpet fanns dessutom en stentrappa. Vid en husesyn 1837 berättas det att mannbyggningen var 9,8 meter lång, 4,6 meter bred och 18 timmervarv högt. Den tillhörande åkern uppgick till 1 tunnland och 6 kappland(=0,58 hektar) och slåttern 2 tunnland och 10 kappland(1,14 hektar). Jorden var tillräcklig för att Eric skulle kunna ha två kor.
Vid gruvbolagets vårstämma 1843 anhöll Eric om att få sitt torp tillbyggt då hans stuga var alltför liten. Hans begäran beviljades och samma sommar uppfördes och inreddes också ytterligare en kammare vid Vistrandstorp. Han hade nu två rum inredda med varsin järnkakelugn samt ett kök. Torpet kallades stundtals även Fallet och Eric Dahlins torp.
Vistrandstorp så det såg ut 1898.
Vid hemkomsten till Dalkarlsberget fick den då 23-årige Eric direkt börja sitt arbete som gruvfogde i Lilla Långgruvan. Såsom gruvfogde skulle han leda arbetet i en gruva. Under sig hade han vanligen ett arbetslag som omfattade 16 till 20 arbetare. Han skulle bl.a. fördela och utvisa arbetet i gruvan, se till så att alla skott blev väl laddade, efterse och förekomma alla farligheter i gruvan samt väl vårda sin gruvas alla inventarier. Dessutom skulle han pålitligt i en motbok anteckna alla åtgångna materialier, varje arbetares arbetsdagar, malm- och berguppfordringen samt hästvindskörningen.
Redan den 5 juni samma år som Eric blev gruvfogde inträffade en dödsolycka i hans gruva. Per Olsson Hare föll ner från stegvägen när han skulle åtfölja en pumpstocks nedhissande. Enligt gruvstämman så var olyckan vållad av oförsiktighet av den omkomne, men man förmanade gruvfogdarna och arbetarna till omtanke och varsamhet under det vådliga gruvarbetet. Nästa dödsolycka inträffade den 8 september 1827, då Olof Andersson Hult dödsstörtade genom egen oförsiktig brytning på en bergskuta. Vid nästa större olycka i Lilla Långgruvan var även Eric nära att mista livet. Lördagen den 8 februari 1834 var några gruvarbetare i färd med att nedhissa timmer till pågående förtimringsarbeten vid Kittelsänkningens östra gavel. Efter en stund nedkom ett smått bergsmål, dvs några småstenar kom nedrasande. Arbetarna tillkallade gruvfogden Eric som genast tillsade dem att bege sig till ett annat arbetsrum varefter han undersökte berget dock utan att finna orsaken till bergsmålet. Efter samråd började man därför att återigen nedhissa timret. Men endast några minuter därefter, klockan 10 på förmiddagen, kom ett större bergstalp från den gamla Troilii stora pelare. Bergsmassorna medtog i raset två förtimringar innan det nedslog på den på drygt 90 meters djup belägna stora bröstvindstimringen där arbetarna Anders Engström och Anders Andersson genast ihjälslogs. Eric var vid olyckan på väg till arbetsrummet i gruvan, nedstigandes på stegvägen. Hans bloss släcktes och nedfallande stenar slog ner den stege han befann sig på, men genom ett lyckosamt hopp över till en förtimring fredades han från det pågående raset. Även några andra gruvarbetare blev lindrigt skadade. Av dem var Anders Spelares hustru, som skadat ett axelben, den som var allvarligast skadad och behövde läkarvård. Måndagen efter olyckan besiktade Eric åter berget och fann då större rämnor i berget varför arbetarna hemförlovades för dagen. Dagen därpå gick Eric tillsammans med verkmästaren Lars Allstrin åter ned i gruvan för att insätta kilar i sprickorna för att kunna sluta sig till ifall berget fortfarande var i rörelse. På onsdagen nedgick Eric tillsammans med övergruvfogden Per Hinnerson i gruvan och fann att kilarna satt kvar. Eric Dahlin och Lars Allstrin föreslog då att man skulle insätta en borr ovanför sprickorna och nedskjuta allt löst berg. Förslaget förkastades dock av övergruvfogden Hinnerson då han ansåg att förtimringarna inunder inte var starka nog att ta emot dessa massor. Han ansåg istället att man med försiktighet skulle uppföra kraftiga förtimringar som skulle hålla tillbaka det lossniga berget.
Ytterligare fem dödsolyckor inträffade under Erics tid som gruvfogde i Lilla Långgruvan. Själv tycks han dock ha klarat sig undan några svårare olyckor.
Även Stina Cajsa var en van gruvarbetare. Med några avbrott arbetade hon som gruvarbetare under jord i framför allt Lilla Långgruvan och Nya Flintgruvan fram till och med år 1844. Fram till 1840-talet var det mycket vanligt att kvinnor arbetade med i stort sett samma arbete som männen i gruvorna.
Eric invaldes vid 1834 års gruvhjonsstämma till ledamot av Dalkarlsbergs nystartade skolas direktion. Det är osäkert hur länge han sedan ingick i denna styrelse.
I gruvbolagets statistik över sina arbetare finns antecknat omdömen för varje anställd. För år 1851 står det att läsa att Eric hade full säkerhet för sitt uttag i bolagets handel, den bästa arbetsförmågan, god hushållan samt ett gott levnadssätt i det hela.
Vid Dalkarlsbergs gruvstämma fredagen den 18 november 1853 överlämnades till gruvfogden Eric Dahlin ett dussin silverskedar försedda med hans namn. De var avsedda såsom en belöning för hans långvariga, nitiska och trogna tjänst. Han hade då varit gruvfogde vid Lilla Långgruvan i hela tjugo års tid. Äreskänken överlämnades i Dalkarlsbergs skola efter skolbarnens examen och efter hållen bön inför en talrik församling av bergmästaren C. O. Troilius efter ett av honom till Eric ställt tal.
Ett flertal orter och platser i Lilla Långgruvan blev under åren uppkallade efter sin gruvfogde, såsom Dahlins sänkning, Dahlins västra och östra ort samt Dahlins genomslag.
Vid en extra bolagsstämma i augusti 1856 beslutade man att antaga Eric Dahlin till gruvstigare, varvid han skulle få en fast årslön om 600 riksdaler riksgälds samt torpet fritt. Någon sådan tjänsteman hade tidigare inte funnits vid Dalkarlsberget. Anledningen till att man nu ansåg sig behöva en gruvstigare var huvudsakligen den att den dåvarande övergruvfogden eller gruvförvaltaren Carl Fredrik Wahlstén var sjuklig och ej i stånd att besöka gruvorna. Instruktionen för den nye gruvstigaren hade följande lydelse:
Instruction för stigaren E. Dahlin vid Dalkarlsberget
Stigaren åligger att såsom Bolagets närmaste tjenare under Öfvergruffogden ordres biträda vid tillsynen i grufvorne och fördenskull
1o Icke aflägsna sig från grufvefältet utan Öfvergruffogdens tillstånd.
2o Noga åtlyda de befallningar som honom af Öfvergruffogden meddelas.
3o Hafva noga uppsigt öfver de äldre förtimringarnes tillstånd, och för Öfvergruffogden tillkännagifva, om han varseblifver att de undergå förändringar, hvaraf grufvornes säkerhet kan lida.
4o Biträda vid insättning af nya och iståndsättning af gamla förtimringar.
5o Noga iagttaga om grufvornas väggar undergå förändringar, om lossnor och sprickor visa sig, samt sådant tillkännagifva för Öfvergruffogden.
6o Hafva noga uppsigt öfver stegvägarnes beskaffenhet, sjelf draga försorg om afhjelpande af mindre bristfälligheter och i öfrigt inberätta förhållanderna till Öfvergruffogden.
7o Hos Öfvergruffogden anmäla om konstvagtarne underlåta att uppfylla deras skyldigheter eller om fel vid vattenkonsterna eljest inträffa, äfvensom allt hvad i öfrigt kan inverka på grufvebrytningens säkerhet och goda gång.
8o Tillse att Gruffogdarne och arbetarne drifva arbetet i grufvorne efter Öfvergruffogdens föreskrifter och anmäla afvikelser derifrån.
9o Sjelf städse iagttaga ett redbart uppförande så emot förmän som arbetare.
Deremot varder Dahlin tillförsäkrad årlig kontant lön af 600 Rdr Riksmynt. Grufvesäd såsom förut och det torp han nu innehafver skattefritt, alltsamman med ett halft års uppsägning å ömse sidor.
Med förestående vilkor förklarar jag mig till alla delar nögd.
Dalkarlsberget den 1 Dec 1856
Eric Dahlin
Det är osäkert om man endast tänkt sig gruvstigartjänsten som en tillfällig lösning. Eric lämnade dock för alltid sin långvariga gruvfogdetjänst i Lilla Långgruvan samt tillträdde sin nya tjänst vid slutet av 1856, varvid även den sjuklige övergruvfogden avskedades. Eric fick nu under två år arbeta under den nye övergruvfogden, Knut Ossbahr, som troligen inte var så praktiskt bevandrad när det gällde gruvhanteringen. Denne övergruvfogde tycks dock ha tröttnat på det svårbemästrade Dalkarlsberget med sina självständiga arbetare och allt djupare och farligare gruvor varför han begärde avsked. Gruvfältet fick senhösten 1858 en ny övergruvfogde vid namn Gustaf Bratt. Denne grep sig an det då något eftersatta gruvfältet. Han berättar själv i sina "Minnen" att "För nedre fältet byggdes nya uppfordringsverk för berg och vatten, spel och konst, efter Ångströms ritning. /.../ Detta arbete var så mycket angelägnare, som jag med hjälp af ett gammalt inventarium, grufstigaren Erik Dahlin, lyckats uppspåra och anlägga två nya grufvor i dessa trakter, Fallgrufvan och Nygrufvan, hvilka sedan i många år gåfvo ymnigt med utmärkt malm, tills de slutligen under mina senare år blefvo utbrutne, utan att malmen kunde återfinnas." Samtidigt övergavs den gamla tvåmansborrningen till förmån för enmansborrning med nya stålborrar, något som Bratt redan infört några år tidigare vid Långbans gruvfält. Det är troligt att det framförallt var Eric som först upptäckte Fallgruvan och Nygruvan år 1858. Dessutom är det mycket sannolikt att det var han som genom kompassens anvisning fann Nya Vretgruvan år 1853. Denna gruva var dessutom belägen alldeles intill Vistrandstorp. Enligt bouppteckningen efter Eric så ägde han också en gruvkompass. Dessutom ledde Eric delvis också arbetet såsom gruvfogde vid denna gruva 1854-1855.
År 1862 fick Eric en rock uppsydd som bekostades av gruvbolaget. Det är möjligt att denna rock, vilken han blivit lovad av bolagets ombudsman brukspatron Victor Cassel på Laxå bruk, på något sätt skulle utmärka hans rang såsom gruvstigare.
Våren 1864 utökades Erics familj genom att han tog hand om sin faderslöse sonson, Carl Gustaf Dahlin. Det är troligt att Eric ansåg det vara bättre för sonsonen att växa upp i Dalkarlsberg hos sina farföräldrar än i tämligen knappa omständigheter hos sin mor i Guldsmedshyttan. Dessutom fanns det ju i Dalkarlsberg en skola med rykte om sig att ha bra och kunniga lärare. Se vidare om Carl Gustaf i tab.7.
Eric fick som gruvstigare nu i större utsträckning befatta sig med hela gruvfältets allehanda problem. Ett stort problem var att gruvorna hela tiden blev allt djupare, vilket gjorde det allt svårare att hålla uppe det lösa berget med förtimringar. År 1866 ledde Eric arbetet med att försöka bära upp ett bergband av nära 20 meters höjd och längd mellan Fogde- och Stigarorterna (den senare orten var troligen uppkallad efter Eric) i Ny Rymningen. Arbetet var ovanligt svårt och farligt, varför han också tilldelades en extra gåva från bolaget om 50 riksdaler riksmynt. Dock visade det sig snart att de 672 nedsatta stockarna inte förmådde hålla tillbaka berget utan bergbandet nedramlade redan året därpå varefter gruvan blev otillgänglig. Dessa svåra problem med det mycket lösa berget som inte kunde hållas tillbaka ens med de mest dyrbara och omsorgsfulla förtimringar ledde till att gruvdisponenten Bratt år 1869 beslutade att införa en tysk brytningsmetod kallad takbrytning med igensättning, dvs man satte igen de utbrutna rummen med gråberg. Detta var första gången denna metod användes i någon svensk järnmalmsgruva. Det är osäkert hur pass involverad Eric hann bli i detta nya projekt vid Dalkarlsberget. Eric var nu en gammal man, men han kvarstod faktiskt såsom gruvstigare med bibehållen lön ända fram till sin död.
Eric var både skriv- och läskunnig. Han ägde själv en bibel, en postilla, en husandaktsbok, nio psalmböcker samt tjugo andra böcker, och dessutom lånade han även böcker ur Dalkarlsbergs lånebibliotek. 1863-1867 prenumererade han på Nerikes Nya Allahanda. År 1868 hade han en halvårsprenumeration på den nystartade Nora Stads och Bergslags Tidning. Dessutom var han som gruvfogde tvungen att föra vissa anteckningar om sina underlydande och senare såsom gruvstigare fick han i speciella stigarböcker anteckna utförda mätningar och andra göromål som hörde till hans befattning.
 |
| Eric var även musikalisk och spelade fiol. Ovan ser vi noterna till hans favoritpolska. Om det är Eric själv som komponerat den är givetvis svårt att veta. En datorgenererad version av polskan kan du lyssna på här. |
Det är osäkert när Eric började använda sig av sitt släktnamn, som givetvis har sitt ursprung i ortnamnet Dalkarlsberg. Det är möjligt att han antog det samtidigt med sin äldre halvbroder Petter redan år 1820. Bevisligen använde sig Eric av släktnamnet Dahlin första gången år 1822. Liksom sin broder stavade han i början namnet såsom det uttalas, Dahllin.
Vid bouppteckningen efter Eric som hölls den 22 mars 1870 var änkan, sönerna Lars och Carl samt dottern Anna Charlotta närvarande. Erics tillgångar värderades till 624:41 riksdaler riksmynt. Skulderna uppgick till 49:57 riksdaler riksmynt. Bland de uppräknade tillgångarna finner man bl.a. sex aktier i Skrikarhytte Föreningsaktiebolag värderade till 60 riksdaler riksmynt. Detta bolag bildades 1868 såsom ett tidigt kooperativt handelsbolag vari en stor del av Dalkarlsbergs gruvarbetare ingick som delägare. Tidigare hade gruvarbetarna varit hänvisade till gruvbolagets handelsbod.
Bland Erics övriga ägodelar kan nämnas tre par glasögon, två tobaksaskar och en tobakslåda av järn (enligt gruvbolagets räkenskaper köpte han både tobak och brännvin), tre käppar, två hagelbössor och en pistol samt ett fickur med kedja av silver. Möblemanget i Vistrandstorp bestod av tre skåp, två fällbord, ett bordskåp, tre bord, ett runt bord, tretton karmstolar, en kiststol, en gungstol, tre pallar, två säten, fem soffor, två kistor, två koffertar, två väggur med fodral, ett mindre väggur med fodral, en väggspegel, en spegellåda, elva tavlor med glas och ram, fyra ramar utan glas, fyra blomkrukor av porslin, ett väggfast kontor och ett bakbord samt diverse golvmattor. I köket fanns bl.a. sex vinglas, fem dricksglas, fyra muggar av glas, en kaffekanna av porslin, fjorton kaffekoppar av porslin, en kaffekokare av koppar, en kaffekvarn, en kaffebrännare, sex silverskedar, sex teskedar av silver, sex knivar och gafflar av nysilver, tre tallrikar av porslin, nio träslevar och tolv träskedar. Eric ägde också en hel del kläder: tre skinnvästar, två undertröjor, sju västar, fyra gruvrockar, två förskinn, fem par byxor, tre rockar, en päls, två par kalsonger, sju par strumpor, två mössor, fyra hattar, fyra par stövlar, två par skor, två par handskar, ett par vantar, fem halsdukar, ett par hängslen, sex nattkappor och sex skjortor. Dessutom ägde han en ko. Större delen av boet såldes på auktion redan på hösten 1870. Främst bland inroparna var yngste sonen Carl Dahlin (76:20 rdr rmt), men även änkan ropade in saker för 15 riksdaler riksmynt. Begravningen ägde troligen rum i Nora då Vikers kyrka ännu inte hade färdigställts. Själva begravningsomkostnaderna som uppgick till 45 rdr rmt stod gruvbolaget för efter order av bolagets ombudsman brukspatron A.A. Berger.
Efter Erics död fick Stina Cajsa och fostersonen Carl Gustaf flytta från det av gruvbolaget ägda Vistrandstorp till en kasern i Dalkarlsberg. Efter att fostersonen rymt ur Sverige fick Stina Cajsa försöka klara sig själv. Hon fick dock ett årligt underhåll från gruvbolaget. År 1887, då hon troligen inte längre kunde ta hand om sig själv, flyttade hon till äldste sonen Jan Erik Dahlin i Eriksdal där hon ett år senare avled.
Barn:
Anna Greta Dahlin, f.1824-09-26 i Vistrandstorp, Dalkarlsberg, d.1835-05-24 i Vistrandstorp. Vid dopet den 27 september var bland annat mostern Anna Greta Ersdotter dopvittne. Hon skall åtminstone 1831-1832 ha gått i Dalkarlsbergs nystartade skola.
Johan Erik (Jan Erik) Dahlin, f.1826-03-21, d.1899-11-23. (se tab.4)
Henrik Dahlin, f.1828-01-20 i Vistrandstorp, Dalkarlsberg, d.1828-03-07 av slag i Vistrandstorp.
Gustaf Dahlin, f.1829-03-11, d.1857-01-24. (se tab.6)
Carolina Dahlin, f.1831-02-01 i Vistrandstorp, Dalkarlsberg, d.1917-04-19 av ålderdomsavtyning på Fattiggården i Gamla Viker, Vikers socken. Vid dopet den 3 februari var bland annat farbrodern Lars Jansson Dahlin och fastern Christina Jansdotter dopvittnen. I Dalkarlsbergs lancasterskola fick hon 1837-1840 lära sig läsa, skriva och räkna. Hon slutade skolan 1840-08-24. Hon gifte sig 1857-12-19 i Nora kyrka med Anders Gustaf Andersson, f.1834-09-10 som son till bergsmannen Anders Ersson och Margareta Jansdotter i Skrekarhyttan, Nora socken, d.1920-02-14 av ålderdomsavtyning på Fattiggården i Gamla Viker, Vikers socken. Anders Gustafs syster Anna Christina hade två år tidigare gift sig med Carolinas bror Lars Dahlin(se tab.8). Efter giftermålet flyttade de till ett torp i Råskog, Vikers socken. Torpet ägdes av Anders Gustafs far. Från 1860-talet och några decennier framöver arbetade Anders Gustaf som gruvsmed vid Vikersgruvorna. År 1896 flyttade de till Kröket i Vikersvik varvid Anders Gustaf började arbeta som järnvägsarbetare. År 1908 flyttade de tillsammans med sonen Karl och hans familj till torpet Ängalund i Råskog, Vikers sn. Därifrån flyttade de år 1911 till Fattiggården eller Ålderdomshemmet i Gamla Viker. Carolina hade då sedan flera år varit sängliggande på grund av svår reumatism. Före äktenskapet hade Carolina en oäkta son: Lars Erik f.1852-10-03, d.1857-06-29 av hjärnfeber. Carolina och Anders Gustaf hade tillsammans sju barn: Anders Gustaf Andersson f.1858-02-28, d.1918, Lars Erik Andersson f.1859-08-24, d.1928, Karl Andersson f.1862-08-07, d.1919, Hilda Kristina Andersdotter f.1865-07-24, d.1945, Regina Wilhelmina Andersdotter f.1869-01-16, d.1886-06-19, Per Halldén f.1872-05-11, d.1947 och Johan Alfred Andersson f.1875-07-23, d.1966.
Lars Dahlin, f.1832-03-03, d.1901-02-24. (se tab.8)
Lovisa Dahlin, f.1834-11-27 i Vistrandstorp, Dalkarlsberg, d.1836-03-19 av kikhosta i Vistrandstorp. Hon var född utan armar, vilket var mycket ovanligt på denna tid samt var förknippad med mycken vidskepelse. Vid dopet den 29 november var bland annat farföräldrarna Jan Andersson och Maria Persdotter dopvittnen.
Henrik Dahlin, f.1837-02-03 i Vistrandstorp, Dalkarlsberg, d.1843-10-04 av mässling i Vistrandstorp. Vid dopet den 5 februari var bland annat fastern Catharina Jansdotter Dahlin dopvittne. Han blev inskriven vid Dalkarlsbergs skola redan år 1841. I september 1843 insjuknade han och brodern Lars i mässlingen, vilken sjukdom till slut ändade hans liv.
Anna Charlotta (Lotta) Dahlin, f.1840-02-08 i Vistrandstorp, Dalkarlsberg, d.1930-04-11 klockan 10:30 på Älvstorpshemmet i Nora stad. Förlossningen förrättades av farmodern Maria Persdotter. Vid dopet den 9 februari var bland annat farbrodern Lars Jansson Dahlin med hustrun Stina Larsdotter dopvittnen. Hon blev inskriven vid Dalkarlsbergs skola 1846-03-01, varifrån hon sedan slutade vårterminen 1851. Hösten 1857 flyttade hon hemifrån och började arbeta som piga hos övergruvfogden C.F. Wahlstén i Dalkarlshyttan, Nora socken. Åren därefter arbetade hon som piga hos bergsmannen Johan Larsson i Skrekarhyttan, Nora socken. Hösten 1863 flyttade hon till Nora stad för att arbeta som piga hos borgmästare Carl Johan Watz. Hon flyttade sedan hösten 1866 hem till sina föräldrar i Vistrandstorp, Dalkarlsberg. Där stannade hon sedan fram tills hon gifte sig 1869-06-19 i Nora kyrka med torparen Karl Karlsson, f.1835-08-31 i Nora socken, d.1897-06-07 i Udden, Västgöthyttan, Nora socken. De bodde först i torpet Gårbo i Västgöthyttan. Från år 1888 bodde de sedan i torpet Udden i Västgöthyttan. På äldre dar fick Lotta flytta in till Älvstorpshemmet i Nora då hon hade blivit senildement. De hade sju barn tillsammans: Emilia Karolina Karlsson f.1870-04-23, Karl Karlsson f.1871-05-02, Anna Augusta Karlsson f.1874-01-22, Johanna Maria Karlsson f.1875-03-09, Hilda Karlsson f.1878-04-03, d.1879-05-10, Selma Lovisa Karlsson f.1880-03-11 och Hilda Charlotta Karlsson f.1883-12-30 d.1909-04-12 på Nora sjukhus.
Sabina Dahlin, f.1843-01-21 i Vistrandstorp, Dalkarlsberg, d.1926-11-19 i Västerås. Förlossningen förrättades av farmodern Maria Persdotter. Hon blev inskriven vid Dalkarlsbergs skola 1849-08-30, varifrån hon sedan slutade vårterminen 1855. Hösten 1862 flyttade hon tillsammans med kusinen Maria Ulrika Dahlin till Källtorps herrgård i Gräve socken, där de bägge arbetade som pigor. Vid Källtorp arbetade vid samma tid trädgårdsmästaren Anders Gustaf Wikstrand, f.1833-02-18 i Bettna socken, Södermanland, d.1901-04-07 i Eskilstuna stad. De gifte sig 1865-10-21 i Gräve kyrka. Efter giftermålet flyttade de till Rosta herrgård i Längbro socken. Redan hösten 1866 flyttade de dock vidare till Lannafors herrgård i Vintrosa socken. Där stannade de endast två år och hösten 1868 flyttade de vidare till Jäders herrgård i Arboga landsförsamling. Hösten 1872 flyttade de sedan till Blåsbo i Västerås. Redan hösten 1875 flyttade de vidare till Ansta herrgård i Romfartuna socken. År 1878 utökades familjen med fostersonen Carl Wikstrand, f.1871-08-20 som son till den ogifta pigan Carolina Persdotter i Arboga stad. De flyttade vidare hösten 1878 till Stora Ekeby herrgård i Rytterne socken. Våren 1884 flyttade de vidare till Fiholms herrgård i samma socken. Redan våren 1889 flyttade de dock vidare till Helgesta gård i Klosters församling i Eskilstuna. Fostersonen emigrerade vid samma tid till U.S.A. Han lämnade Göteborgs hamn den 28 mars med New York som mål. Hösten 1898 flyttade Anders Gustaf och Sabina in till Eskilstuna stad, där han dog efter några år. Hösten 1913 flyttade Sabina till sin dotters familj på Västgötegatan 11 i Västerås, där hon senare också dog. Anders Gustaf och Sabina hade två egna döttrar: Agnes Sabina Wikstrand f.1866-10-05, d.1868-12-30 och Agnes Lovisa Wikstrand f.1871-01-09.
Carl Fredrik Dahlin, f.1846-02-23, d.1899-09-09. (se tab.68)